Återuppstånden!!!
Denna gången tänker jag inte hålla på att berätta vad vi gör och inte gör.
Denna bloggen kommer att innehålla tankar och funderingar från min sida. Och eftersom detta är MIN blogg så skriver jag det JAG tycker och tänker såklart = )
Och just detta inlägg tänker jag fundera kring "ämnet" barn. Framför allt barn som har en förmåga att få FULL uppmärksamhet HELA tiden. Det är något jag tänkt på en längre tid och som jag måste ventilera...
Jag har kommit på att det är oerhört stressande att försöka föra ett samtal med föräldern till ett barn som kräver konstant uppmärksamhet. Och allrahelst när föräldern ger sin fulla uppmärksamhet till barnet, trots ett pågående samtal. Sen är det väl självklart att ett barn måste få komma till tals, det kan ju inte vänta hur länge som helst!
Det beror ju också på hur gammalt barnet är. Ett litet barn, typ 2 år KAN ju inte vänta.
I detta "fallet" tänker jag på barn som är runt 4 år... De MÅSTE lära sig vänta på sin tur. Det gäller ju inte bara att vänta på att få komma till tals, utan i allmänhet.
Förra vecka var en kompis till mig på barngympa. Hon berättade att hennes dotter stått i kö till en aktivitet då en mormor/farmor helt sonika gått före hela kön och hjälpt sitt barnbarn fram! Hallå??? Hur tänker man då? Vad ger man för budskap liksom...?
Våra barn avbryter också när jag/vi pratar. Men jag/vi försöker lära dom att vänta lite och inte avbryta, likväl som vi försöker lära dom att inte prata med mat i munnen och att inte smacka när man äter = )
( Hahaha, de sista två sakerna har jag nämligen lite "fobi" för... )
Sådär ja, det första inlägget på länge länge...
Känns bra att skriva av sig lite.
Åh vad kul att du börjat blogga igen! Och vad spännande att bloggen byter inriktning :-)
Jag håller med dig i ditt inlägg. Jag vet dock hur problematiskt det kan vara som förälder när barnen (som i mitt fall är snart 4...) pockar på uppmärksamhet. Man slits mellan viljan och avsikten att lära barnet att vänta på sin tur och vetskapen att om man snabbt avbryter sitt eget pågående samtal och ger barnet uppmärksamhet så kan man få fortsätta i fred sen.
Det är en svår gränsdragning ovh som förälder orkar man inte ta alla konflikter som man egentligen enligt alla uppfostringsregler borde vara konsekvent och ta...
Oj då, det här blev en lång kommentar. Jag kanske borde börja blogga igen jag också?
Hahaha!!! Va roligt att du läser min blogg och dessutom lämnar en kommentar = ) Hurra för dig!!!
Läs igen för jag har lagt till en sak ; )
Jag vet, det är skitsvårt alltså...
Man måste ju välja sina konflikter såklart. Ibland är det lättare att låta barnet komma till tals även om det avbryter. Men jag menar om de avbryter HEEEELA tiden när man pratar. De som gör det till en grej liksom.. Jag vet av egen erfarenhet att det finns och förekommer. Riktigt jobbigt.
Bra Linda! Kloka ord! Håller med dig :) Kram (Hahaha... blev en kort men intensiv kommentar) =)
heja heja! kör hårt med detta- kul. PYSS
