Vad vill ni känna....?
Det var en oväntad fråga som vi fick av en anställd i en kakelaffär...
- Vad vill ni känna när ni går in i erat badrum? Lugn och stillhet? Eller - HALLÅÅ vakna!!!!
Öhh, vaddå, fan va djup du är tror jag bestämt att vi sa (??) eller åtminstone tyckte.
Men meningen fanns kvar hos oss under hela "resan" och vi tänkte oss för både en och två gånger när något skulle inhanldas eller bestämmas.
Att det skulle kännas lugnt och behagligt när man kommer in där var vi båda överens om.
Och nu när badrummet är så gott som färdigt så känner vi båda att vi har lyckats! Det blev ett stilrent och lugnt badrum...
Och jag hoppas och tror att jag snart kan lägga ut bilder, både här och på Facebook.
Men tänk vad mycket man inte tänker på ibland.
Att ett badrum ska förmedla känslor....
- Vad vill ni känna när ni går in i erat badrum? Lugn och stillhet? Eller - HALLÅÅ vakna!!!!
Öhh, vaddå, fan va djup du är tror jag bestämt att vi sa (??) eller åtminstone tyckte.
Men meningen fanns kvar hos oss under hela "resan" och vi tänkte oss för både en och två gånger när något skulle inhanldas eller bestämmas.
Att det skulle kännas lugnt och behagligt när man kommer in där var vi båda överens om.
Och nu när badrummet är så gott som färdigt så känner vi båda att vi har lyckats! Det blev ett stilrent och lugnt badrum...
Och jag hoppas och tror att jag snart kan lägga ut bilder, både här och på Facebook.
Men tänk vad mycket man inte tänker på ibland.
Att ett badrum ska förmedla känslor....
Det fattas en...
Jag skrev ju igår att denna bloggen inte skulle handla om vad vi gör eller inte gör, men nu kommer det ändå ett litet inlägg om vad jag gör:
JAG SAKNAR MIN MAN!!!!
Det är vad jag gör.
Vi har varit tillsammans sedan Jesus gick i kortbyxor... Kankse just därför som jag tycker att han fattas mig /oss.
Det blir inte riktigt samma sak med helg när man är gräsänka.
Men jag har ändå småkillarna som sällskap. De övar just nu på något i köket ( brottning??) och har fullt upp med det = )
Ska tända lite ljus och ta mig ett glas vin (till)... Så får vi nog kvällen att gå också.
Jag är bra på det här att tycka lite synd om mig själv ; )
Jag tänker ändå att denna saknad måste tyda på något bra!?
Typ att jag fortfarande tycker att Mr P är mannen i mitt liv....
JAG SAKNAR MIN MAN!!!!
Det är vad jag gör.
Vi har varit tillsammans sedan Jesus gick i kortbyxor... Kankse just därför som jag tycker att han fattas mig /oss.
Det blir inte riktigt samma sak med helg när man är gräsänka.
Men jag har ändå småkillarna som sällskap. De övar just nu på något i köket ( brottning??) och har fullt upp med det = )
Ska tända lite ljus och ta mig ett glas vin (till)... Så får vi nog kvällen att gå också.
Jag är bra på det här att tycka lite synd om mig själv ; )
Jag tänker ändå att denna saknad måste tyda på något bra!?
Typ att jag fortfarande tycker att Mr P är mannen i mitt liv....
Att vara förberedd...?
Har sedan igår tänkt på detta ord...Förberedd.
Jag har vetat ca 1 månad att Patrik skulle jobba extremt mycket nu i oktober, så jag var förberedd.
Eller nej, jag trodde jag var det för jag visste att det skulle bli så, men jag var inte beredd. Inte alls.
Kom på mig själv att dels bli sur över att han inte kom hem till vår fredagsmiddag och dels att tycka väldigt synd om mig själv.
Jag lagade en god middag IFALL han skulle komma hem "i tid". Det slutade med att jag satt och åt fiskpinnar och lax med barnen ( såklart)... Men jag drack iallafall ett glas vin till det, trots att vin inte alls smakar lika bra när man dricker det utan vuxet sällskap.
Men det här med att vara förberedd...Kan man någonsin vara det undrar jag?
När man ska föda barn ex så säger folk- Det gör jätteont, bara så du är förberedd på det! Men inte fan är man förberedd på den smärtan??? Det GÅR ju inte.
När någon legat svårt sjuk en längre tid och sedan avlider så säger folk- Men han/hon har varit sjuk så länge och det gick ju bara åt ett håll så de var förberedda att det skulle bli så... NEJ! Så är det INTE.
Man KAN inte vara förberedd på det.
(Ganska extrema exempel, jag vet.)
Det finns säkert saker som man kan vara förberedd på. Men jag tror ändå i grund och botten att man ändå inte när man väl står där ÄR förberedd.
Jag kom just på att det kan ha att göra med min oförmåga att tänka abstrakt.
Jag har väldigt svårt att se/tänka mig saker som inte är helt konkreta.
Det KAN vara så att det är BARA är jag som har svårt att förbereda mig för saker....En defekt liksom ; )
Jag har vetat ca 1 månad att Patrik skulle jobba extremt mycket nu i oktober, så jag var förberedd.
Eller nej, jag trodde jag var det för jag visste att det skulle bli så, men jag var inte beredd. Inte alls.
Kom på mig själv att dels bli sur över att han inte kom hem till vår fredagsmiddag och dels att tycka väldigt synd om mig själv.
Jag lagade en god middag IFALL han skulle komma hem "i tid". Det slutade med att jag satt och åt fiskpinnar och lax med barnen ( såklart)... Men jag drack iallafall ett glas vin till det, trots att vin inte alls smakar lika bra när man dricker det utan vuxet sällskap.
Men det här med att vara förberedd...Kan man någonsin vara det undrar jag?
När man ska föda barn ex så säger folk- Det gör jätteont, bara så du är förberedd på det! Men inte fan är man förberedd på den smärtan??? Det GÅR ju inte.
När någon legat svårt sjuk en längre tid och sedan avlider så säger folk- Men han/hon har varit sjuk så länge och det gick ju bara åt ett håll så de var förberedda att det skulle bli så... NEJ! Så är det INTE.
Man KAN inte vara förberedd på det.
(Ganska extrema exempel, jag vet.)
Det finns säkert saker som man kan vara förberedd på. Men jag tror ändå i grund och botten att man ändå inte när man väl står där ÄR förberedd.
Jag kom just på att det kan ha att göra med min oförmåga att tänka abstrakt.
Jag har väldigt svårt att se/tänka mig saker som inte är helt konkreta.
Det KAN vara så att det är BARA är jag som har svårt att förbereda mig för saker....En defekt liksom ; )
Återuppstånden!!!
Jag har tänkt att börja blogg igen ett bra tag men det har varit lite annat som kommit i vägen hela tiden... Typ badrumsrenovering och lite annat smått och gott.
Denna gången tänker jag inte hålla på att berätta vad vi gör och inte gör.
Denna bloggen kommer att innehålla tankar och funderingar från min sida. Och eftersom detta är MIN blogg så skriver jag det JAG tycker och tänker såklart = )
Och just detta inlägg tänker jag fundera kring "ämnet" barn. Framför allt barn som har en förmåga att få FULL uppmärksamhet HELA tiden. Det är något jag tänkt på en längre tid och som jag måste ventilera...
Jag har kommit på att det är oerhört stressande att försöka föra ett samtal med föräldern till ett barn som kräver konstant uppmärksamhet. Och allrahelst när föräldern ger sin fulla uppmärksamhet till barnet, trots ett pågående samtal. Sen är det väl självklart att ett barn måste få komma till tals, det kan ju inte vänta hur länge som helst!
Det beror ju också på hur gammalt barnet är. Ett litet barn, typ 2 år KAN ju inte vänta.
I detta "fallet" tänker jag på barn som är runt 4 år... De MÅSTE lära sig vänta på sin tur. Det gäller ju inte bara att vänta på att få komma till tals, utan i allmänhet.
Förra vecka var en kompis till mig på barngympa. Hon berättade att hennes dotter stått i kö till en aktivitet då en mormor/farmor helt sonika gått före hela kön och hjälpt sitt barnbarn fram! Hallå??? Hur tänker man då? Vad ger man för budskap liksom...?
Våra barn avbryter också när jag/vi pratar. Men jag/vi försöker lära dom att vänta lite och inte avbryta, likväl som vi försöker lära dom att inte prata med mat i munnen och att inte smacka när man äter = )
( Hahaha, de sista två sakerna har jag nämligen lite "fobi" för... )
Sådär ja, det första inlägget på länge länge...
Känns bra att skriva av sig lite.
Denna gången tänker jag inte hålla på att berätta vad vi gör och inte gör.
Denna bloggen kommer att innehålla tankar och funderingar från min sida. Och eftersom detta är MIN blogg så skriver jag det JAG tycker och tänker såklart = )
Och just detta inlägg tänker jag fundera kring "ämnet" barn. Framför allt barn som har en förmåga att få FULL uppmärksamhet HELA tiden. Det är något jag tänkt på en längre tid och som jag måste ventilera...
Jag har kommit på att det är oerhört stressande att försöka föra ett samtal med föräldern till ett barn som kräver konstant uppmärksamhet. Och allrahelst när föräldern ger sin fulla uppmärksamhet till barnet, trots ett pågående samtal. Sen är det väl självklart att ett barn måste få komma till tals, det kan ju inte vänta hur länge som helst!
Det beror ju också på hur gammalt barnet är. Ett litet barn, typ 2 år KAN ju inte vänta.
I detta "fallet" tänker jag på barn som är runt 4 år... De MÅSTE lära sig vänta på sin tur. Det gäller ju inte bara att vänta på att få komma till tals, utan i allmänhet.
Förra vecka var en kompis till mig på barngympa. Hon berättade att hennes dotter stått i kö till en aktivitet då en mormor/farmor helt sonika gått före hela kön och hjälpt sitt barnbarn fram! Hallå??? Hur tänker man då? Vad ger man för budskap liksom...?
Våra barn avbryter också när jag/vi pratar. Men jag/vi försöker lära dom att vänta lite och inte avbryta, likväl som vi försöker lära dom att inte prata med mat i munnen och att inte smacka när man äter = )
( Hahaha, de sista två sakerna har jag nämligen lite "fobi" för... )
Sådär ja, det första inlägget på länge länge...
Känns bra att skriva av sig lite.
